2017-02-26 kl 14:58
 
Jag läser på Facebook om folk som stör sig på andra som bara visar upp allt det fina och enkla på sociala medier. På glättiga statusar där allt är frid och fröjd, kärleken spirar för jämnan, barnen är väluppfostrade och lyckliga och hunden går fot. Där nästa resa går till Mauritius med bästa vännerna (även om det blir svårt med ledighet från jobbet där man är oumbärlig och trivs så bra). Huset är alltid städat och alla är alltid välkomna.

Jag bläddrar igenom min profil på Facebook. Inser att jag nog är en sådan som sticker i ögonen på folk. Min sida består nästan bara av fina bilder på familjen, våra underbara barn, vänner och restaurangbesök... Inte en enda bild på smutsigt vardagsrumsbord, tvätthögar, raseriutbrott eller dörrar som smälls igen.

Varför, undrar jag för mig själv...?

Mitt liv är precis så fantastiskt som jag visar upp utåt. Ja, det finns tråkiga inslag med kärleksgnabb, utmanande och viljestarka dottern, sonen i behov av stöd pga särskild begåvning, assistanströtthet, jäkla SMA som ibland gör mig sjuk. Och så vidare. Och så vidare.
Men mitt liv ÄR en idyll! Jag har det nästan skrämmande bra. Jag vill fortsätta att påminna mig själv om det när PMS:en kickar in och allt är kolsvart, var sjätte vecka.

Så nu tänker jag skriva en tacksamhetslista, alldeles för min egen skull eftersom den här bloggen även är min dagbok.
Om du stör dig, läs inte! Om du ler, så gläder det mig!

- Jag föddes in i en underbar familj med föräldrar och syskon som älskar mig.
- Mina föräldrar är energiska, pigga och lever livet som pensionärer. Mina syskon har extremt mycket lycka i sina liv.
- För 16 år sedan träffade jag Stefan. Han är mannen som skulle göra vad som helst för mig. Som ger mig frihet men alltid backar upp. Vår relation är stark, respektfull och oersättlig. Vi har vuxit ihop och är två moduler i samma enhet.
- Liam kom till oss, efterlängtad och önskad. Ett mirakel. Han är nu nio år och totalt fantastisk. Lugn, trygg, eftertänksam, vänlig och oändligt kärleksfull.
- Alma kom som en bonus. Glad och skrattig, bestämd och full av nyfikenhet. Social och kelig.
- Vi bor i ett, icke idealiskt, hus som är stort och rymligt. Vi har kunnat göra om och renovera mycket och det ligger fantastiskt bra.
- Jag har en hel del kompisar och några riktiga vänner.
- Jag har ett jobb som jag älskar och som ger mig möjlighet att utvecklas. Som ger mig mycket tid tillsammans med barnen.
- Vi har en ekonomisk situation som möjliggör flera utlandsresor per år, vilket jag värdesätter enormt eftersom jag mår bra av värme.
- Jag har en "allvarlig" sjukdom som varit väldigt snäll mot mig. SMA har inte drabbat mig särskilt hårt.
- Att ha assistans är aldrig enkelt men för mig är det ungefär så enkelt det kan vara. En stabil grupp med fantastiska personer som jag litar otroligt mycket på.

Listan skulle kunna bli så otroligt lång. Men är det inte lite märkligt ändå, att man inte bara kan få känna att livet är ganska perfekt utan att bli ifrågasatt och misstänkliggjord?
Varje gång livet känns skit ska jag bläddra tillbaka till den här listan!

Tack. Tack. Tack
 
Här kan du kommentera blogginlägget!



 

Äldsta Bakåt