2016-12-22 kl 16:21
 
Ett och ett halvt år. Så länge sedan är det sedan jag uppdaterade. Bloggen blev ännu ett måste och stressmoment och jag behövde skala bort allting sådant ur mitt liv. Utbränd och utmattad fick jag rannsaka och prioritera. Bloggen föll bort.
Nu tänker jag att den kan få återupplivas. Inte som en dagbok utan mer när jag vill få ur mig något särskilt. Och det vill jag idag.

Jag och familjen är på Teneriffa för att fira jul och nyår. Vi flydde kyla och julstress och tog timeout. Helt rätt beslut!
På Facebook läser jag ett inlägg som får mig att tänka. En mamma, ytligt bekant, beskriver sin ansträngande och påfrestande vardag med sin familj. De har en väldigt utsatt position med en son med stort assistansbehov och ibland livshotande tillstånd. Hon berättar om sorgsenheten över att inte kunna planera, noll möjlighet till egentid och mycket begränsad tid till icke-funkis dottern. Hur resor och social samvaro känns omöjligt. Att det frestar på henne och på familjen med en dåligt fungerande assistanssituation. Och att det ibland faktiskt svider att se hur enkelt livet är för andra.

Det väcker många tankar hos mig. Men allra mest översköljs jag av tacksamhet! Ren och skär tacksamhet och lycka över mitt liv.
Utifrån sett kanske någon skulle kategorisera min/vår situation som nästan lika komplicerad men det kan jag inte se. Det finns gånger då jag gråter över SMA, är arg på assistansbehov, tycker att familjeliv är kämpigt och att äktenskap behöver alltför hårt arbete. Men det är korta stunder!

Den här semesterresan till Teneriffa började med en övernattning på ett fint och praktiskt hotell på Arlanda, för att slippa stressa på morgonen.
Incheckningen gick smidigt och på planet satt barnen bredvid varandra på raden framför oss. Utan minsta tjafs i över sex timmar. Tacksamhet!
Framme på hotellet har vi en rymlig lägenhet. Inte anpassad för rullstol men det funkar ändå eftersom Steffe och assistenter lyfter mig utan problem. Tacksamhet!
Barnen badar hela dagarna, myser med varandra och oss, äter mat och sitter och babblar och skrattar på restauranger. Tacksamhet!
Min assistent denna vecka är även en av mina finaste, närmaste vänner. Tillsammans hittar vi balans mellan vänskap och assistans och barnen ser en tydlighet som ger trygghet. Jag behöver inte arbetsleda mer än nödvändigt och får verkligen ha semester. Tacksamhet!
Stefan och jag har efter våra 15 år tillsammans ett samspel utöver det vanliga. Vi ger varandra frihet och kan skratta åt olikheter, bråka om dem, och ändå veta att vi har varandra. Tacksamhet!

Det finns så många saker jag är tacksam över. Men allra mest handlar det nog om möjligheten att vara en alldeles vanlig familj med med- och motgångar, toppar och dalar, kärlek och ilska, glädje och sorg.
Jag kommer aldrig be om ursäkt för att vi är lyckliga, har möjlighet att resa mycket och hittar på många saker tillsammans. Däremot känner jag ett behov av att ibland bli påmind om att inte se det som självklart och att vara just... Tacksam!
 
Här kan du kommentera blogginlägget!



 

Äldsta Bakåt Framåt Nyaste